JagEmmaM

Faan, jag vill bara inte längre. Jag mår inge bra av att tänka på dig och det som hände. Du betydde allt för mig, de gör du nu med och jag saknar dig så innåt helvete. Jag vill vara med dig, ha det som de var förut (om man tar bort några personer). Du sårade mig djupt, men ändå älskade jag dig så jävla mycket. Jag var blind för vad som verkligen var. Men så fort jag blir påmind så blir jag så jävla arg / ledsen / irriterad allt. Det gör ont och inte kan jag berätta de för dig eftersom jag inte har pratat med dig på väldigt länge. Jag vill börja om från början. Jag vill inte känna dig. Jag vill bli kompis med dig på nytt och se vad som händer därefter. Jag kanske kan öppna ögonen och se verkligeheten, om den var sann eller inte. Men de som var förut var min verkliget. Men den ville jag ha som en dröm. Jag kommer alltid att älska just dig, på ett eller annat sätt. Men just nu vill jag inte veta av dig. Jag vill kunna må bra utan att tänka på allt igen. För de gör jag hela tiden. Nångång om dagen finns du i mitt huvud. Du är som en skugga som följer efter mig. Finns alltid där fast inte syns.



(Av: Jossan)